Samuel Nkailu

Tal på SVF 2007 08 24 – Sammanfattning

Översatt av Gunnel Olofson

Samuel Nkailu

Samuel på kräftfiske på Vättern

När jag kom till Sverige 1961 hade jag familj med två barn. Nu består min familj av sex döttrar, en son och fjorton barnbarn.  Kongo är inte ett särskilt angenämt land. Krig med grannarna i öster har gjort folket fattigare och skapat stora ekonomiska problem.

Jag är ansvarig för hela ungdomsverksamheten i Baskongo. Arbetet är uppskattat av folket, först och främst av kyrkan men också av hela landet. Vi ansvarar för scoutförbundet och andra ungdomsrörelser.

Jag är anställd av staten. Att vara tjänsteman i staten är inget liv. Staten betalar ingen riktig lön utan ger en symbolisk summa på 20 dollar i månaden. Hälften av dessa pengar går till hyra. Sedan behöver vi naturligtvis också köpa mat, vatten och fotogen. Vi har ingen elektricitet och odlar och arbetar på fälten för att få maten att räcka till. Vi odlar jordnötter, majs, maniok och lite bananer. Jag kan tänka mig att ni tycker att det verkar fattigt och låter tråkigt. Men vi är nöjda och försöker få det att se ut som om vi har allt som ni har i Sverige. Vi klarar oss.

2003 träffade jag Yngves syster Inga-Maj i Mukimbungu. Det var första gången vi träffa­des. Jag förvånade dem genom att hälsa dem välkomna på svenska. ”Hur kan du svenska?” frågade de genast.  Jag började berätta om mitt liv tillsammans med de andra eleverna på SVF. Hemma i Sverige visade Inga-Maj foton för familjen. Yngve sa: ”Det där är ju Samuel Nkailu. Vi gick i samma klass i Jönkö­ping. Jag måste skriva till honom.” Och det gjorde han: ”Om du är Nkailu kan du väl berätta vad du gjort med jeepen. Tala om att du verkligen lever. Vad gör du?” När jag fick brevet var jag väldigt glad den kvällen. Jag kände att ett nytt liv började. Jag skrev tillbaka kvällen innan min 68-årsdag. Det blev hela sex sidor på franska. Svenskan hade fallit i glömska.

Med hjälp av det rullande föremålet jeepen startade jag upp ungdomsarbete i hela området när jag kom tillbaka till Kongo. Efter tolv år förbjöd staten ungdomsarbetet i kyrkan. Vi som var ungdomsledare i kyrkan handplockades för att bli ungdomsledare i staten. Jag blev ungdomsledare i partiet och alla ungdomar och jag själv flyttades in i partiet. Jag kunde hjälpa dem eftersom jag kände till deras situation. Detta fortsatte fram till 1993 när början av demokratiarbetet tillkännagavs. Under de tolv år jag arbetade i kyrkan sysslade jag inte bara med att starta grupper, utan även med att utveckla centrum för od­lingar och boskapsskötsel. Vi hade hoppats att det skulle kunna bli en inkomstkälla. När jag togs ut till det politiska arbete var det ingen som kunde ta hand om korna och odlingarna och projektet misslyckades. Inget av det finns kvar idag.

Jag är nu ansvarig för ungdomarna i hela Baskongo. Inom alla ungdomsgrupper har vi olika projekt. Varför har vi projekt? Ungdomarna har många problem: fattigdom, ingen skolgång, arbetslöshet och hälsoproblem. Vi i kyrkan samt barnens föräldrar har alla ett gemensamt ansvar för de här ungdomarna. Självklart har också staten ansvar. Alla bör hjälpas åt. Eftersom jag är ansvarig för ungdomsarbetet ligger det på mig att göra något för ungdomarna. Det är inte lätt. Jag är emellertid inte ensam i arbetet. Jag har medarbetare i det inre området av landet. Jag kallar samman handledarna med jämna mellanrum och försöker få dem att förstå vad vi kan och bör göra för ungdomarna.

Vårt land är fem gånger så stort som ert. Befolkningen består av 60 miljoner människor. Detta är en uppskattning. Många bor i byar i utkanten av landet dit man inte kan komma.

Jag är ansvarig för Baskongo med tre miljoner invånare. Centrum är Matadi. 59 % av dessa invånare är barn och ungdomar. Vi har ansvar för 1 350 000 ungdomar med problem. Ni kan ju tänka er vidden av ansvaret. Det är inte många av dem som går i skola. Enligt 2001 års statistik kan 23 % av ungdomar­na varken läsa eller skriva. Av dessa är 23 % flickor. De har inte någon framtid. De kommer att få det mycket svårt att hitta jobb eftersom det inte finns tillräckligt med företag. Det finns inte heller någon socialhjälp. De som är i pensionsåldern kan inte få någon pension. Staten har inga pengar att betala med. Jag skulle ha gått i pension för fem år sedan. Jag måste fortsätta att arbeta. Min plats borde övertas av en ung människa, men jag måste vara kvar vilket är en orsak till arbetslöshet.

Sjukvård. Det kanske finns motsvarande Alvedon på en sjukmottagning. Många dör. I städer och större samhällen finns vårdcentraler. Men man måste betala pengar för att få vård. Om man är fattig kan man inte få tala med en sjukvårdare. Många ser döden närma sig på grund av att de inte har några pengar. Allra svårast är det med aids. De här problemen gör slut på ungdomen. Många flyr från Östra Kongo och har med sig sjukdomar som sprids i våra trakter. Matadi är nr två när det gäller aidssmittade. Svårast är det i Katanga. Matadi är en hamnstad. Dit kommer folk som har sjukdomar. De kommer och träffar fint klädda unga flickor utan pengar som ger sig åt de här männen. Jag vill ge en liten uppfattning om vad vi gör för ungdomarna.

FN. Vi arbetar med de möjligheter FN står till förfogande med för att kunna nå ut till folket. Jag är med i gruppen som kämpar mot aids. Vi försöker få kyrkorna att hänga med på att sprida information om aids. För mig och för gruppen är detta det stora problem som upptar våra tankar. Vi försöker ordna ett ungdomens hus i Matadi. Vi har byggt hälften. Det går långsamt eftersom vi är ett fattigt land. Till ungdomens hus försöker vi varje månad ge en liten summa pengar. Det räcker inte. Vi odlar på fälten och säljer grödorna och får in pengar till fortsatt bygge. Vårt projekt går framåt en liten bit i taget. Jag skulle kunna hålla på att tala till i morgon bitti om vårt projekt och våra planer. Jeepen användes under de första tolv åren och kom till stor användning. Med våra vägar hade inte bilen kunnat hålla till idag.

Ref. K. Håkanson.