Avgassystemet gick åt skogen

Kl 07 åt vi frukost. Idag i dagsljus. I går kväll mat i stormlyktans sken. I Luozi finns ingen ström från Inga. Lendo och en liten tunn dam skötte om matlagningen. Jag sa Pauline till henne, hon svarade, oui. Detta är samma Pauline som Alice Sandblom skrev om i sina dagböcker från 80-talet. Kerstin, Jenny och jag läste så mycket vi hann i dessa historiska dokument. Hur svenskarna firade jul, hur Robert slaktade två kor, samme Robert som vi besökte i går, hur hans fru Ruth tog hand om slakten, en del för egen del och en del såldes.

Edi och Robert kom och tog farväl av oss. Robert var på väg till sina odlingar i sin robusta jeep. Edi bad för oss och så bar det av till färjan. Vårt första etappmål var att komma med färjan kl 08. På vägen dit var det en galning som körde om oss. Hans bil hade knappast kontakt med marken. Han flög fram över alla hålorna som idag var delvis vattenfyllda efter nattens välsignande regn. Att ingen strök med i denna framfart var ett Guds under. Gud är stollars och barns beskyddare. Galningen kom med på färjan men inte vi.

Det var till att vänta till nästa avgång. Bara att sätta sig ner eller ta en promenad och ta det lugnt.

I Kongo har vi tid, ingen klocka som kan stressa upp oss. Med oss i bussen var också Celine, fru till vice missionsföreståndaren Lévy Matondo. Vi skulle haft med en till men denne dök aldrig upp. Här kör man inga tomma bilar eller bussar. Här utnyttjas dessa maskiners fulla kapacitet plus 50 %.

Hela tiden en kombination av gods, människor och djur. Utan tvekan mycket miljövänligt. Där ligger vi svenskar långt efter. Härom dagen mötte vi en buss liknande vår. De hade tjudrat en get på taket. Den gick däruppe och tycktes må bra, kanske njöt den av de friska fläktarna och utsikten. Fantasin är gränslös i detta fascinerande land.

Nu hade färjan varit och vänt på andra sidan av Kongofloden som jag uppskattar till 2 km bred. Det var till att ta sig ombord. Några av oss vadade, men de flesta åkte ombord i bussen. Vår skicklige chaufför tog sats men det blev stopp och vi blev hängande på kanten med ett rejält brak. Det är bara att backa och ta ny sats. Nu kom vi ombord med ett något mindre brak. Men nu hade vi en buss som var betydligt högljuddare. Den lät nästan som ett Herkulesplan, ett sådant med fyra motorer. Vi åkte till byn Kimbemba. Där stannade vi på en skolplan. Våra två chaufförer kröp in under bussen och började reparera. Hugo tog fram sin verktygslåda med sin silvertejp och stöttade dem. Hugos och hans verktygslåda har varit ovärderligt under vår resa. Han, den ende av oss, har varit i Kongo förut.

Under tiden träffade vi många skolbarn. Först ut var en klass femåringar ca: 40 barn. I brist på lärosalar fick de ha sin första lektion på skolplanen. De hade en lärare som utövat det yrket i 58 år berättade han för Gunnel. Bernt ledde allsång med dem, uppskattat av både läraren och barnen sedan tog läraren över och lekte med dem. Vi besökte lite äldre barn i deras skolsalar, de längst bak hade en skrivbräda framför sig de andra hade bara en bräda lagd på stenar att sitta på. Det blev jubel när vi vitingar dök upp. Vi ställde nog till för lärarna, men vi blev inte utkörda. Barnen i sina vita skjortor och de flesta i mörkblå byxor eller kjol såg välmående ut och framför allt den glädje de utstrålar griper tag i en. När det var rast kom de till oss och en stund hade vi ett hundratal runt oss. Sina skrivböcker hade några i en liten plastpåse under armen, andra hade inget. Bernt ledde allsången och det var mycket skratt och jubel. Plötsligt försvann de och då såg vi hur fint de ställde upp utanför skolsalarna. Rektorn talade till dem och sedan tågade de in på led.

Vi var några som ”pratade” med lite äldre elever som gick i sekundära skolan. De berättade att det var 6 klasser i vardera primär och sekundära skolan. De här pojkarna gick i klass 4. En av dem läste engelska för oss ur sin skrivbok. De hade inga läroböcker, allt de hade var skrivböcker och det de läste hade de själva skrivit. De undrade om vi kunde skaffa dem läroböcker i engelska. Hade vi haft en bokhandel inom räckhåll så hade vi fixat det på momangen, men det fanns ju ingen. Jag gav den mitt sista visitkort och förklarade för dem hur de kunde nå mig på webben. Om de nu fick en chans att komma till ett internetcafé och lära sig hur man hanterar det. Varje människa är en enorm potential om den får de rätta förutsättningarna. Att få kunskap och rätta värderingar öppnar oanade möjligheter för en människa. Vilka fina pojkar! Kanske någon av dem en blivande president?

Efter en och en halv timma gick färden vidare nu med ett reparerat avgassystem. Det krävs betydlig högre kompentens av en chaufför här än i Sverige. Dammet var inte så påtagligt eftersom det regnat en del, men vi alla gick ändå åt rött till. Temperaturen var den behagligaste hittills, omkring 25 gr. En dikeskörning hann vi också med men vår duktige chaufför lyckade trixa upp bussen igen på vägen. Detta var ett mästerstycke. Ingen behövde gå ur bussen. Till Kimpese kom vi 15.30.

En reaktion på “Avgassystemet gick åt skogen

  1. Hej igen!
    Tre dagars upplevelser till, jag förvånas över er ork trots värme och ett intensivt schema.
    Hoppas att ni alla har fått vara friska och så får vara fram till hemkomsten,ja även därefter, omställningen blir nog märkbar.
    Idag gäller alltså Kinshasa och där tycks det finnas en hel del att uppleva enligt resplanen.
    Tror att ert motto ”Öppenhet-Insyn-Resultat” känns rätt.
    Kan ana att ni ser fram morgondagen och hemfärden.
    Önskar er allt gott inför slutskedet. ANITA

Kommentarer inaktiverade.